Saknaden efter dig går ej att beskriva i ord
Ej heller den stora sorg och maktlöshet som jag känner
över det hemska som hänt dig. Jag kan inte i ord beskiva vad jag känner
inför denna hemska varlese som kröp fram ur underjoden
och drog bort dig brutalt från mig.
Jag vet inte hur många miljoner tårar har jag fällt
av saknad och förtvivlan över att ha förlorat dig.
Overklighetskänslan av att veta att du aldrig mer kommer hem...

Jag väntar fortfarande på att du ska komma hem igen
Saknar ditt leende och dina glada ögon.
Saknar hela dig! Ditt skratt! Jag saknar allt som var du!
Ditt långa ljusa fina hår och dina ögon
med en ram av svartmålade långa ögonfransar!

Ditt rum, som fortfarande doftar dig, står så tyst och tomt nu.
Du och Markus skrattade och spelade musik där inne jämt.
Det var en sån glädje runt er två.
Jag kan höra ditt skratt och ser ditt leende
och dina glada ögon då jag blundar.
Jag saknar dina kramar och vårat spexande.
Livet blir aldig mer detsamma utan dig!
Jag saknar dig så otroligt mycket vännen!

Hoppas vi ses senare på "andra sidan" så jag åter igen får krama om dig!

Ps! Jag har hört att du är en mycket vacker ängel nu
och att ingenting fattas dig. Du är lycklig där du är.
Och du kommer ibland och "hälsar på" för att se
så att allt är bra med oss här hemma.
Jag hoppas "spågubben" har rätt...

Älskar dig vännen! För evigt!
Kram mamma

Rose-Marie blev bara 15 år. Hon mördades 15 februari 2008.
Hon var en livfull mycket söt och glad tjej som var mycket omtänksam
och ville vara alla till lags och trodde alla om gott
Ville gärna hjälpa till om någon hade det svårt eller var ledsen.
Tyvärr drog många fördelar av detta och utnyttjade detta på ett fult sätt.
Hon var en rätt ensam tjej med få riktiga vänner.
Mycket omtyckt av alla som träffade henne.

Hon var förlovad med sin kille Markus och de träffades så ofta de kunde,
vardagar som helg och då var det mycket kärlek, glädje och skratt omkring dom.
Hon mådde bra av hans sällskap och dom var mycket kära i varann.
Mycket humor hade hon också och gillade verkligen att spexa.
Musik tyckte hon om och hade alltid musiken på vart hon än gick.
Hon kände, med all säkerhet, hur älskad hon var av mig och de närmaste,
då vi ofta sa det till henne. Jag talade också om hur mycket hon betydde för mig.

Hon kände också av min stora oro över att nått kunde hända henne
då hon ofta for ensam på sina egna vägar. Men hon sa att jag inte skulle oroa mig.
Tyvärr hände det som jag alltid varit så rädd för skulle hända henne.
Hon träffade Ondskan som drog bort henne brutalt från mig.
Hon lämnar ett enormt stort tyst tomrum efter sig.

Jag hoppas innerligt att hon nu funnit en plats där ondskan ej existerar
och att hon nu fått ro och är bland riktiga vänner och känner sig trygg.
Jag kommer alltid att minnas henne så som hon var
och jag kommer alltid att älska henne
och bevara minnet av henne djupt i mitt hjärta..

Mördaren fick sin dom 19 juni-08. Tio års fängelse.
P.g.a sin låga ålder (19 år) kunde han ej få livstid.
Han överklagade och det togs upp i Hovrätten 13 augusti.
Hovrättens dom kom den 20 aug. och straffet blev sänkt till 9 år...

Begravningen var den 28 mars - 08 i St Mikaels kapell i Mora.
Det var en väldigt vacker begravning med tända ljus
och många fina blomsterarrangemanger framför kistan.
Vi i familjen gav henne ett stort hjärta gjord av rosa och röda rosor,
som var hennes favoritblommor, och la ovanpå den vita kistan.
Det var jätte många ungdomar som var där.
Även gamla barndoms/klasskamrater till henne
från tiden då vi bodde i Älvdalen.
Någon sa att kapellet varit överfullt! Det hade ej funnits sittplatser till alla.
Jag minns inte alla som var där eller vilka jag pratat med.
Jag var avtrubbad och kände som att allt var så overkligt.
Var det verkligen min lilla dotter som skulle begravas?
Jag kände mig som i en glaskupa där ingen kunde nå mig.
Släkt och vänner fick ta farväl inne i kapellet
Sen följde vi närmaste i familjen kistan ut till gravplatsen
och tog farväl av henne där...

Vårat hjärta gjord av rosor till Rosie